linneaagren

Jag tycker man ska vara motiverad, gämföra, bli bättre, komma högre, ha krav så man gör bättre ifrån sig, men sen säger folk att man ska inte gämföra, utan man ska vara nöjd när man gjort "det bästa man kan", & man får absolut inte ha för höga krav på sig osv. För det är minsan inte bra. Men jag känner att om man inte gämför, pressar sig själv, & är ytligare lite bättre, så når man inte dit man kunnat nå. Som tillexempel när man springer brevid nån som är lite snabbare. Då tar man ju i lite mer för att komma förbi den eftersom det är en sån liten bit. Att man springer det snabbaste, men kan egentligen springa pyttelite snabbe ändå. Gör man så hela tiden kommer man ganska långt fram tillslut. Till skillnad från att springa med nån som är flera meter bakom sig. Då är man ju redan först & då gör det ingenting om man tar det lite lugnare. Och då utnyttjar man ju inte sin max-prestation även om man tänker att "jag är ändå bäst". Det finns alltid människor man senare kommer tävla mot som man inte ser nu. Till exempel om man tänker att man har ändå bäst betyg i klassen så det är lugnt. Men tänk då människor på andra skolor man konkurrerar med senare när man söker till gymnasium. Dom man just nu inte ser. Man ser bara dom i sin egen klass & omgivning. Då är man kanske inte bäst längre i den nya skolan. 
Så länge man inte mår dåligt är det ju bara posetivt att ta i lite extra & satsa lite till.

Nu är det bara en vecka och tre dagar kvar innan jag ska opereras! Det är nästa onsdag. Fast jag ska åka in på tisadagen & sova där. Annars måste jag vara där klockan sex på onsdagen. Alltså vakna typ fyra för att åka fem eller nåt.
Men any way. Jag tycker det är HELT SJUKT, GALET JÄTTELÄSKIGT! Jag är nära på att gråta varje gång jag tänker på det :( Läkarna sa också att jag kommer vakna & ha jätteont vissa gånger för dom kommer också ta ben från höften, så dom sa att där kommer jag framför allt ha ont. Även fast jag kommer få morfin kommer jag ha ont.
Men grejen med att jag gruvar mig inte så här mycket för att jag tror att det kommer gå åt skogen eller nåt, utan mer själva grejen. Obehaget. Usch usch usch!
Det är liksom så verkligt nu när det är så nära. Och ni vet när nån människa just fått veta att den har typ en månad kvar på sig att leva, så känner jag! Usch vad jag hatar det här! 
Och jag kommer aldrig kunna böja på min rygg lika mycket som jag kan nu, alltså svanka. Jag kommer heller aldrig ha en ärr-fri rygg. Nu lät det fett skabbigt det där med ärret, men jag tror det kommer vara jättelitet, men ändå.

En sak man lätt tänker om Rädda Barnen är att det är en organisation som räddar barn i Afrika typ. Men dom räddar egentligen barn lika mycket i Sverige som ute i andra länder. Däremot går endast en fjärdedel av insamlade pengar till Sverige och tre fjärdedelar ut i världen, vilket kan det låta som en väldigt liten del till Sverige. Men sen slog det mig att Sverige behöver ju inte pengar. Det är liksom inte många barn som dör av svält här i Sverige, utan barnen mår ju oftast dåligt av att någon social anledning. Det är däremot väldigt många barn som dör av svält i Afrika, pga. av då pengabrist. Afrika behöver pengar medans Sverige behöver stöd och nån att prata ned eller nån som verkligen älskar än.
Tack för mig!

Kroppen fungerar ju så att det man har brist på i kroppen blir man sugen på. Har man t ex för lite c-vitamener blir man ju sugen på t ex apelsiner eftersom dom innehåller just c-vitaminer, & då ska man ju äta det också eftersom fruk är ju nyttigt. Blir man sugen på vatten ska man dricka just vatten för att kroppen har brist på det & vatten är ju alltid bra. Men blir man däremot sugen på godis ska man inte äta godis för det kan man ju dö av om man får för mycket, dvs fettma. Allting hör ju ihop med att man inte får se ut på ett visst sätt eller sticka ut ur mängden för mycket. Så är det även i djurvärlden. Är det nån som är svag eller annorlunda blir den utstött eller dödad av de starka. Helt sick in the head.
Samma är det med att allting är cancerframmkallande, eller det var mest för ett tag sen alla höll på så. Men som chips t ex. Alla sa ju att man inte fick äta chips för då kunde man få canser när man blev stor. Samma med grillad mat, & korv osv... Men det är ju bara om man äter typ hundra kilo varje dag i ett år. Medierna skriver ju bara för att få läsare. Sen förvränger dom faktan kanske lite & döljer det ena & andra beroende på hur dom riktar det dom skriver & vilka som är målgruppen.
Men äter man bara lagom av allt & är ute & rör på sig lite då & då mår man nog prima ska ni se! :D

Idag måste jag gå & lägga mig tidigt eftersom jag ska upp tidigt i morgon när vi ska till Romme. Man ska sammlas 05.45 & då hade jag tänkt gå upp kanske 04.30 eller nåt sånt. Så jag beslutade att jag inte borde träna idag. Usch vad jag blir arg. Jag har inte tränat sen i torsdags (pga att jag varit sjuk & det, ni vet) & om man kollar på min närvaro under den här terminen är den nog halvbra. /: Bajs. Jag som brukar komma på varenda träning alltid. Jag har flera träningar vart tvungen att göra skolgrejs som borde gå före träningen, men spillerill av vilken anledning jag inte är där, för hur som helst är jag ju inte där & ja.. :(. Men ändå det det en lättnad, vet inte vaför, när jag väl bestämt mig att inte gå dit, men jag får lite halvdåligt sammvete ändå.
Aja, nu ska jag gå & jobba på lite med läxor. Puss.

Chattade med Linnéa tidigare idag som sa att hon inte kunde komma fören om låång tid, så jag beslutade mig för att gå ut en stund i det soliga vintervädret :D. Så jag klädde på mig varmt, tog skriskorna, & gick ner till isen för att åka lite :). Det är typ tre decimeter tjock is nu. Förövrigt är det är helt wonderful att gå ner & åka lite helt ensam & bara vara för sig själv & tänka på ingenting. Filifosera & låta tankarna flyga iväg.

Men nu ska jag nog gå & sätta mig nånstans & rita lite (: Hare bra, puss

Förut idag såg jag på på nyheterna där det handlade om fosterfamiljer & adoptioner m.m. Min mamma & hennes syster & min pappas bror är alla bortadopterade förövrigt. I alla fall. Det hade tydligen gjorts någon studie om att det går bättre för barn som är adopterade än för dom som tillhör fosterfamiljer. Skillnaden mellan en fosterfamilj & att bli adopterad är att i en fosterfamilj kan man behövas flytta ifrån när som helst, till exempel tillbaka till sin biologiska familj. Man har inte samma trygghet som en "adoptivfamilj".
Pappa berättade då också att fosterfamiljer inte bara får betalt för kostnaderna för barnet (tex mat), utan också pengar för att barnet ens får vara där. Som en slags lön. Och det tyckte jag lät ganska sjukt för att vissa föräldrar har ju bara fosterbarn som barn i sin familj. Inga biologiska. Och då kanske vissa har barnen bara för att käna pengar på dom. Och då kan man ju tänka; "Ja, men vad är alternativet liksom? Att komma hem igen där allt är helt åt skogen?" Och, ja, det förstås, men det känns ju ändå inte som rikgtig kärlek till barnen kan man ju tycka.
Asså det är klart att  dom flesta familjer har fosterbarn & älskar dom, men det finns ju fortfarande en skala som har det som jag beskrev ovan.

Kevin Borg vann ju idol & jag blir aldeles ledsen när jag tänker på det. Eller arg. Idol är ju till för att nya talanger ska upptäckas & han är ju redan typ känd i Malta eftersom han varit med i Maltas Melodifestival två år. Jag fattar inte varför alla röstade på honom iår. Han är inte ens snygg! Och jag gillar inte hans personlighet heller. Fast jag är glad för från början var det bara jag & Jonte av typ dom jag kände som tyckte det av dom jag frågat. Sen övertygade jag flera igårkväll att han är dålig. ;) För han är det! Eller asså han sjunger väl bra, men det gör Alice också. En artist kräver mer än bara en röst. För när Alice framförde vinnarlåten, visst den var lite för mörk för henne, men hon hade kroppspråket & utsrålningen på ett helt annat sätt än Kevin tycker jag.
Men aja. Det är ingenting man kan göra nånting åt nu. Så jag får försöka leva med det ;).
puss&kram.